.:Day 08 – A moment
just nu är det mycket i skolan, jag befinner mig i sthlm nästan hela veckan och bloggen blir lite åtsidosatt.
just nu sitter jag i skolan borde plugga men tänkte att jag kan ju faktiskt skriva lite först.
så..
A moment. ett ögonblick i mitt liv, det jag kan komma på nu är för ca ett halvår sen 23 juni 2010. den stora dagen; MUCK dagen. det var en mycket speciell dag.
jag vaknade kl 7 av att Andersson kommer in i dagrummet, där jag dagen innan däckat osh säger, "nej Häggan nu får du fan gå upp".. shiit. kl är 7 och jag har inte ätiti frukost.. fortfarande lite berusad går jag ut i korridoren till alla andra, någon har varit mycket hjälpsam och packat ned alla mina sängkläder i persedelpåsen. vi ska lämna in våra sista persedlar på förrådet.
efter det är det tårta på soldathemmet, mysigt och roligt. händelser från går dagen tas upp och massa skratt.
massa väntan och prat, massa tårar och ännu mer skratt. en sjukt underbar känsla att jag snart ska få gå utanför grindarna och aldrig mer gå in igenom dem igen, att jag har klarat 11 månader i det militära, en dröm som blivit sann och som jag klarat.
vi skrev ihop en låt till våra befäl som vi sjöng för dem på sista uppställningen, solen sken och vi sjöng mycket vackert, eller?!.
tårarna rann nog ned för mina kinder hela dagen. så otroligt tungt att skiljas från sina vänner som man levt med 24h om dygnet i nästan ett år. separationsångesten var HÖG och de var tungt.
efter sången så delades det ut diplom och andra bemärkelser, jag fick en kniv eftersom att jag utsätts till pultonens "bästa kamrat", (lite komiskt att jag fick en kniv för det?!).. sen tror jag att vi snjöng nationalsången en sista gång och sen var det höger vänster om march. och MUCK MUCK MUCK, vi marcha ut över hela kaserngårdet och längst vägen ut stod alla befäl och gjorde honör. jag skrek MUCK så högt jag kunde och de var en underbar men ledsam och tom känsla. men det var med stor STOLTHET som jag lämnade Lv6 grindar för sista gången.
shiit jag hade klarat det, det trodde jag aldrig, den dagen när jag ryckte in 3 augusti 2009. men det gick fint, det har varit motgångar, massa skratt, gråt och en stor erfarenhet och världens minne för livet, vänner som jag aldrig kommer glömma, som har en stor plats i mitt hjärta och det äventyr som jag är mest stolt över att jag gjort och genomfört.
idag kan jag känna en oerhörd saknad. bara småsaker, som att vi alltid bortade tänderna tillsammans, gemenskapen går inte att förklara, man måste uppleva den för att förstå! saknaden är emellanåt ENORM, och jag längtar sjuktmycket till vi ska se hela plutonen igen!
Vem kan inte sakna alla dessa MUPPAR!? <3
/E.
just nu sitter jag i skolan borde plugga men tänkte att jag kan ju faktiskt skriva lite först.
så..
A moment. ett ögonblick i mitt liv, det jag kan komma på nu är för ca ett halvår sen 23 juni 2010. den stora dagen; MUCK dagen. det var en mycket speciell dag.
jag vaknade kl 7 av att Andersson kommer in i dagrummet, där jag dagen innan däckat osh säger, "nej Häggan nu får du fan gå upp".. shiit. kl är 7 och jag har inte ätiti frukost.. fortfarande lite berusad går jag ut i korridoren till alla andra, någon har varit mycket hjälpsam och packat ned alla mina sängkläder i persedelpåsen. vi ska lämna in våra sista persedlar på förrådet.
efter det är det tårta på soldathemmet, mysigt och roligt. händelser från går dagen tas upp och massa skratt.
massa väntan och prat, massa tårar och ännu mer skratt. en sjukt underbar känsla att jag snart ska få gå utanför grindarna och aldrig mer gå in igenom dem igen, att jag har klarat 11 månader i det militära, en dröm som blivit sann och som jag klarat.
vi skrev ihop en låt till våra befäl som vi sjöng för dem på sista uppställningen, solen sken och vi sjöng mycket vackert, eller?!.
tårarna rann nog ned för mina kinder hela dagen. så otroligt tungt att skiljas från sina vänner som man levt med 24h om dygnet i nästan ett år. separationsångesten var HÖG och de var tungt.
efter sången så delades det ut diplom och andra bemärkelser, jag fick en kniv eftersom att jag utsätts till pultonens "bästa kamrat", (lite komiskt att jag fick en kniv för det?!).. sen tror jag att vi snjöng nationalsången en sista gång och sen var det höger vänster om march. och MUCK MUCK MUCK, vi marcha ut över hela kaserngårdet och längst vägen ut stod alla befäl och gjorde honör. jag skrek MUCK så högt jag kunde och de var en underbar men ledsam och tom känsla. men det var med stor STOLTHET som jag lämnade Lv6 grindar för sista gången.
shiit jag hade klarat det, det trodde jag aldrig, den dagen när jag ryckte in 3 augusti 2009. men det gick fint, det har varit motgångar, massa skratt, gråt och en stor erfarenhet och världens minne för livet, vänner som jag aldrig kommer glömma, som har en stor plats i mitt hjärta och det äventyr som jag är mest stolt över att jag gjort och genomfört.
idag kan jag känna en oerhörd saknad. bara småsaker, som att vi alltid bortade tänderna tillsammans, gemenskapen går inte att förklara, man måste uppleva den för att förstå! saknaden är emellanåt ENORM, och jag längtar sjuktmycket till vi ska se hela plutonen igen!
Vem kan inte sakna alla dessa MUPPAR!? <3
/E.
Kommentarer
Trackback
